Hem
Tjänster
Om
Blygsamma rader
Kontakt
Gospelkonsert med Samuel Ljungblahd 140329
Körturné tillsammans med Anna Stadling april 2013
Recension "I decembernatten" VK 121206
Recension "I decembernatten" VF 121203
Recension "Älskade barn" ur tidningen Spira 120209
Premiär "I hetaste laget" 120204. Västerbottenskuriren
Älskade barn. Mellanbygden 111228
Grace Gospel - Elvisturné. Västerbottenskuriren 100325
Recension "Anything goes" VK 140528

Klassiker med hjärta och värme

MUSIKAL
Anything goes
Robertsfors Musiksällskap
Sagateatern


KLASSIKER. När anrika Robertsfors musiksällskap tar sig an utmaningen att producera sitt bidrag till kulturhuvudstadsåret så blir det i klassisk musikalanda. Cole Porters i Sverige relativt okända verk Anything Goes som spelades på Sagateatern i helgen framför en stor publik, där den stora ensemblen på sitt egna vis tolkar den välkända kärleksberättelsen och den berömda musiken.

Grundmaterialet till Anything Goes är ett manus med en stor blandning av högt och lågt. I sin kärna är musikalen en klassisk förväxlingskomedi, men här verkar Musiksällskapet ha plockat in lite egna humorreferenser, vilket bidrar till en roligare och mer samtidsanpassad upplevelse.

I presentationen kring musikalen tycks stor vikt läggas vid det faktum att det i grund och botten är en amatörteater. Trots det så skiner några av skådespelarna riktigt starkt. I en av huvudrollerna syns Albin Sandberg, vars skådespeleri, sång- och spelglädje lyfter hans insats. Andra starka prestationer står Katarina Parment som den hysteriska svärmodern, och Tomas Nestander som andrahandsgangstern för.

Föreställningens klarast lysande stjärna är dock utan tvekan Petra Falk, som nattklubbssångerskan Reno. Det riktigt sprakar om såväl hennes skådespel som sånginsats, som kantas med exakt rätt mängd attityd och kroppsspråk.

Resten av den stora skådespelar- och sångtruppen är ett glatt gäng som är en blandad skara med ett brett spann av åldersgrupper, från 13 till 70år. Även här blandas högt med lågt, och det är kul att se att alla får plats på scen. Framförandet genomsyras av spelglädje vilket reflekteras främst i de fina körsångsinsatserna.

Musikerna, med kapellmästaren Bengt Ström i spetsen, gör en bra insats med att tolka Porters material. Den gammeldags, Broadwaydoftande jazzen har några klassiska stycken i sig, vars ursprungstexter ersatts med svenskspråkiga översättningar.
 
Det märks överlag att regissören Åsa Lundström, tillsammans med artisterna, har arrrangerat en uppsättning där alla får plats. Här finns massa ambition och mycket spelglädje, vilket väger tungt. I sin helhet är det en föreställning med sina dalar och toppar, men med en ensemble som vågar driva uppsättningen med stora doser hjärta och värme, vilket är en automatisk kvalitetsförsäkring.

VK Carl Ahlström