Hem
Tjänster
Om
Blygsamma rader
Kontakt
Recension "Anything goes" VK 140528
Gospelkonsert med Samuel Ljungblahd 140329
Körturné tillsammans med Anna Stadling april 2013
Recension "I decembernatten" VK 121206
Recension "Älskade barn" ur tidningen Spira 120209
Premiär "I hetaste laget" 120204. Västerbottenskuriren
Älskade barn. Mellanbygden 111228
Grace Gospel - Elvisturné. Västerbottenskuriren 100325
Recension "I decembernatten" VF 121203


Värme som väcker stolthet
 
Publicerad 3 december 2012 kl 11.35
MUSIK
"I decembernatten"
Centrumhuset, Robertsfors
Av och med: Thomas Andersson, Ulrika Andersson samt kören Falks folk under ledning av Petra Falk
Thomas Anderssons återkommande julkonsert går rakt in i hjärtat på publiken, skriver Elin Larsson.
I fredags var det åter igen dags för Thomas Anderssons julkonsert ”I Decembernatten” att spelas i Robertsfors och det är utan tvekan den mest traditionsenliga julkonsert som ges i år. Men det är en annan tradition än den försvenskning av de amerikanska julsånger vi är vana att höra; det är vår egen tradition, den svenska eller kanske till och med den norrländska vintertraditionen som Thomas Andersson tillsammans med Ulrika Andersson, Markus Falck och kören tar fram. Och det blir en fin kväll som går rakt in i hjärtat på publiken.
Det finns en värme i den musik som spelas och berättelserna som berättas. Det är som att sitta hopkrupen vid elden en sen och mörk vinternatt med elden – musiken och berättelserna – som skydd mot mörkret och kylan.
Lite märkligt känns det till en början med den stora kören, jag är van att se Thomas Andersson ensam eller på sin höjd ackompanjerad av just Marcus Falk och det finns något magiskt i denna lilla form som på något sätt förmår att bli så stort. Men tvivlet är något som försvinner helt i takt med att kören får ta sin plats och visa att de också hör dit och ger föreställningen sin helhet.
Någonstans slås jag av tanken att detta nog är den mest nationalistiska konsert jag varit på, för det finns en stolthet i att föra vidare våra traditioner och jag själv som mottagare känner även den stoltheten inom mig och funderar över om det är helt okej.
Det är en dum tanke. För det är klart att vi får vara stolta över de folkliga traditioner vi har och detta är samtidigt så långt ifrån främlingsfientlig nationalism man kan komma. För mitt i all tradition finns ett budskap om värme och öppenhet. Inte minst i kvällens avslutning som tillägnas ”Lappojken” Johannes Rehnström som mördades på ett bröllop 1886. Det är en berättelse som på ett påtagligt sätt visar var gränserna mellan stolthet inför våra traditioner och främlingsfientlighet går och varför vi alla har ett ansvar att motverka den senare.